Tillståndet i skogsmiljön i Östergötlands län - Resultat från Krondroppsnätet till och med 2016/17

Nedfallet av svavel- och kväveföreningar i Östergötlands län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I början av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 4 till över 10 kg svavel per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 0,7-1,1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet i de södra delarna av länet har minskat med strax över 90 %, medan det i länets norra delar minskat med 80 % under perioden 1996/97 – 2016/17. Även lufthalterna av svaveldioxid i länets norra delar har minskat statistiskt säkerställt med cirka 50 % sedan 1999.

Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Östergötlands läns södra delar förbättrats, och markvattnet visar tydliga tecken på återhämtning från försurning. pH och den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet har ökat statistiskt säkerställt vid Solltorp i länets södra delar, se figur. Däremot finns ingen statistiskt säkerställd förändring av ANC och pH vid Höka i länets norra delar. Vid Solltorp är ANC ofta positivt, medan ANC vid Höka oftast är negativt. Om ANC har ett negativt värde saknas buffrande förmåga. Vattnet som rinner av från skogsmarken bör ha ett klart positivt värde på ANC för att bidra till buffringskapacitet i ytvattnet. Ytterligare återhämtning krävs för att avrinnande vatten ska kunna förse ytvattnet med buffringskapacitet, något som främst gäller vid Höka.

Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 4-8 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17), med lägst nedfall i länets norra delar. Kvävenedfallet minskar endast långsamt. Kvävenedfallet i länet har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. I norra delen av länet är det endast under de två senaste åren som det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. I södra och mellersta delen av länet är kvävenedfallet betydligt högre jämfört med länets nordligaste delar, vilket medför att den kritiska nivån alltjämt överskrids kraftigt.

Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. I dagsläget är nitrathalterna i markvattnet generellt ännu låga, men det finns en risk för att skogsekosystemet bygger upp ett kväveförråd som kan börja läcka om nedfallet fortsätter vara högt framöver. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid, som mäts vid Höka i länets norra del, har de minskat statistiskt säkerställt med 41 % sedan 1999, medan ingen statistiskt signifikant förändring uppmätts för lufthalterna av ammoniak.