Hur mår Sveriges skogar och sjöar?

Som ett levande labb mitt i naturen. Provtagningarna vid Gårdsjön utanför Stenungsund har varit navet för svensk försurningsforskning sedan 60-talet. I dag bär de 30 år långa mätserierna vittnesmål om en natur som mår allt bättre.

– Förr var sjöarna helt klara och man kunde se ända ner till botten från bryggan. De var så svårt försurade att det knappt fanns något liv kvar. Nu kryllar det av fisk. Det är tydligt för blotta ögat hur mycket bättre naturen mår nu, säger projekledaren Filip Moldan.

Filip Moldan lockades till Sverige från dåvarande Tjeckoslovakien 1990 för att jobba med försurningsfrågor i ett år. Han har nu varit kvar på IVL i snart 30 år. Under dessa år har försurningsfrågan gått från att vara ett akut miljöhot som låg högt på den politiska agendan till att mer handla om övervakning och förvaltning. Fortfarande är mellan fem och tio procent av Sveriges sjöar försurade och många måste kalkas för att känsliga arter ska kunna överleva där. Men nedfallet av försurande svavel över Sverige har på 25 år minskat med över 80 procent och många sjöar har hunnit återhämta sig.

Världsberömt takprojekt

– Vi kommer att få leva med försurningen under en lång tid framöver, vi kan inte släppa frågan helt. Det är inte alla försurade ekosystem som återhämtar sig på kort tid bara för att nedfallet har minskat. Dessutom finns en del luftföroreningar kvar, framför allt när det gäller kvävenedfall, säger Filip Moldan.

En gång i månaden lämnar han och Sara Jutterström, som i grunden är marinkemist, skrivbordsarbetet och åker till stationen i Gårdsjön. Provtagningsområdet ligger i Svartedalen, ett fågelrikt naturreservat öster om Stenungsund med tät, vresig barrskog. 1991 satte kreativa IVL-forskare tak mellan träden för att se vad som händer när marken inte belastas med surt regn. Det var det så kallade takprojektet och Gårdsjön blev ett försurningshistoriskt flaggskepp. "I vissa kretsar utomlands är Gårdsjön mer känt än Stockholm."

Det är tyst så när som på fågelsång och Filips och Saras plaskande med vattenproverna. Nederbörds- och avrinningsprovtagning har pågått på samma sätt och på samma provtagningspunkter varje månad i snart 40 år. Mycket annat har också undersökts i perioder. Skog, vegetation, mark, sediment i sjön, mossor, lavar, alger, svampar, vattenlevande organismer – listan kan göras lång.

Här och där mellan vitmossa, stubbar och stenar sticker rör och slangar upp. En och annan mus har varit på kablarna. Under så många år hinner även annat att hända. Utöver älgmöten och getingbon har IVL:s personal genom åren träffat på både nakenjoggare (iförd i gympaskor och keps) och nationella insatsstyrkan förstärkt med polishelikopter här ute. Det senare efter att en kvinna på hundpromenad trodde sig möta en galning med järnrör och plasthandskar (mätcylinder i plast samt skyddshandskar för att inte kontaminera proverna).

Koll på hela kedjan

Sara och Filip byter filter och rensar krondroppsamlare, mäter vattennivå, markfuktighet, marktemperatur och nederbörd och samlar in barrprover. Det mesta analyseras på IVL:s eget laboratorium.

– Det är väldigt värdefullt att jobba med provtagningen och instrumenten själv, att se värdena på plats och ha direktkontakt med labbet och IT-delen som ser till att de kvalitetssäkrade resultaten hamnar i databasen. Man har koll på hela kedjan. Om något ser konstigt ut kan vi dubbelkolla och oftast själva ta reda på orsaken. Mätserierna är unika och används även långt utanför IVL. Modeller som tar fram framtida scenarier är också viktiga, men hade vi inte haft historiska data hade vi inte heller kunnat se framåt, säger Sara Jutterström.

Vid en liten bäck finns en fördämning med apparatur för att mäta vattenståndet, en så kallad pegelskrivare. Här har IVL tagit prover vid exakt samma mätpunkt månadsvis sedan 1979. Och utan att modernisera den helt mekaniska pegelskrivaren.

– Det är den mest stabila maskin jag någonsin har jobbat med. Det är inte fråga om nostalgi här, dem funkar bara bättre, konstaterar Filip Moldan.

Hur mycket kväve tål marken?

Själva Gårdsjön kalkas fortfarande vartannat år. Sportfiskarna sätter ut fisk.

– Det är en känslig fråga. Inte alla svenska sjöar har varit lika gravt försurade som Gårdsjön. Uppemot hälften av alla sjöar som kalkas i dag skulle inte längre klassas som försurade. Och det finns även naturligt sura sjöar, dem borde man inte heller kalka även om det betyder att de förblir fisklösa. Å andra sidan har man genom kalkningen i många fall fått ett rikt och levande ekosystem som man inte vill förlora. Det är fint i sig så klart, men det är inte nödvändigtvis naturvård, säger Filip Moldan.

Sedan 27 år pågår också ett kvävegödslingsexperiment i Gårdsjön som går ut på att undersöka hur mycket kväve marken tål innan det börjar läcka ut i vattendragen. Kväve har en starkt övergödande effekt på sjöar och bidrar också till försurningen. Fyra gånger det naturliga nedfallet tillförs på mekanisk väg. Sedan starten har marken här tagit emot lika mycket kväve som övrig skog runtomkring får på ett helt sekel.

– Det har visat sig att marken tar upp mer än vi någonsin hade kunnat tro. Det tar lång tid att trötta ut systemet på kväve.

Men vad händer vid avverkningen? När når systemet en kritisk gräns? Vi måste veta mer om hur naturen reagerar både på kort och på lång sikt. Det är därför det är så viktigt att blicka både bakåt och framåt och framförallt att fortsätta mäta och övervaka.

Salar Valinia, handläggare på Naturvårdsverket, kommenterar den långa verksamheten i Gårdsjön:
– Arbetet har varit helt centralt för Naturvårdsverket. Forskningen och övervakningen har bidragit till beslut baserade på god vetenskaplig grund. Det har alltid varit en plats för forskare, beslutsfattare och intressenter från hela världen att samlas, diskutera och utvärdera vilka effekter luftföreningar har på ekosystemen. Ur ett försurningsperspektiv är Gårdsjön en svensk nationalskatt och tyvärr en av de få återstående objekt i världen där så många och så grundliga undersökningar har utförts.

Vill du veta mer?